Målningar och dikter kring Psaltaren 139 om den stora Närvaron som bär oss genom livet.

Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.

Psaltaren 139:9

Närvaro

Den stora flykten bort från oss själva
har för länge sedan börjat sin resa.
Längtan till något annorlunda drev oss
att se om gräset var grönare på andra sidan.

Vi bar det märkliga Annorlunda inom oss
som en del i vår grundmurade bindning
till allt det som vi trodde att vi sökte
om vi bara kom en bit bort från det vanliga.

Vägen ut var inte svår att finna för sökaren
som inte hade något särskilt mål i sikte.
Det stora Annorlunda väntade ju därute
och drog allt till sig som en skimrande hägring.

Tillräckligt långt borta från det som var oss själva
stannade vi en dag upp och såg oss om.
Det Annorlunda fanns nu där vi startat resan
med allt det vanliga som inte längre var vanligt.

Den stora Närvaron följde oss under hela resan
till det nya landet långt bortom skogarna.
Resan gick inte bort men hem till mig själv
och jag var aldrig helt ensam under färden.